Äntligen, börjar ältandet löna sig. Har hittat mönstret, inte i de konstuktiva tankarna - som ju sällan är särskilt konstuktiva. Utan i känslan i dem. Bra, då finns det ju äntligen något att arbeta med. Tror inte på något trolleri precis, men måste ju vidare livet. Det stannar inte här.
Är inte blåögd, men kan kanske ibland uppfattas sådan, inte minst av mig själv. Alldeles för många sånger har skrivit till de blåögda, därför är det med värme jag delar med mig denna, för vi faktiskt några grönögda också. Vi är 1-2 % av världens befolkning.
Tänkte först inte alls följa Tiger Woods och Elin Nordegren. Men detta vill ju folk prata om. Vi skrattar åt Tiger, mannen som i allas ögon hade allt, framgång, flärd, en hustru vacker som ett smycke, välskapta barn. Vi lider med Elin. Vi undrar om Elin verkligen kommer att våga lämna honom. Vågar hon låta askungesagan ta slut? Så, nu säger pressen, hon har bestämt sig, skilsmässa. Mannen som hade hela världens beundran, behövde ännu mer beundran, ännu mer bekräftelse. Jesper Parnevik ger Elin ett råd om val av klubba, förslår en driver istället för en järntrea. Ett gott råd tror jag, en driver. Hoppas Elin får en förgylld driver av sina vänner i julklapp. Elin har tröttnat på makens tablettmissbruk - äh, jag trodde att vi snackade relationsmissbruk. Tomheten som ständigt drivit till nya relationer, för att hålla depressionen borta, genom att stjäla lite syre ur andras andetag. Det är aldrig bara den ena partners fel om den söker bekräftelse hos andra säger de som inte vill blanda sig i för mycket.
Det är skönt att inte känna dem, det är riktigt skönt att utan att blinka kunna ställning. Ingen skugga över Elin i min värld. Det är det visst bara ens persons fel här! Det är Tiger Woods fel! Men jag tror att detta är det bästa som kan hända unga vackra Elin, som säkert egentligen är lika begåvad som sin syster som använde sin begåvning till att bli jurist. En driver till Elin, och ut i livet tjejen.
Så, efter en riktig gråtardag som avslutades med en utskällning och Chopin i öronen så vaknade jag av en lekfull Miss Li som tyckte att springa i tunnlar under mina täcken var en bra början på lördagen. Förstår att livskrisen är krävande för mina närmaste, men processen har kommit så långt att jag åtminstånde börjar se utlösande faktorer och i viss mån ändå påbörjat arbetet att få bort dem ur mitt liv. En vän sa, du går mot en fin tid i ditt liv. Så är det ju, finns mycket jag vill göra, delar av mig som blivit åtsidosatta i livet. Men bekymret tid kvarstår - får ju ingen egen tid. Måste skapa den, mellan de schemalagda turerna veckan barnen är hos sin pappa. Den veckan har jag en ledig dag, och kommer att förbli så. Inte helt sällan blir denna dag en ganska eländig dag då orken inte finns. Denna lördag var det gott att vakna, vädret har bjudit till snötvättade mattor, är väl ungefär det som hinns med innan bilen far mot jobbet och efter att ha legat i soffan och självömkat så är det gott att ge sig iväg till jobbet - det ska bli kul att jobba ikväll.
Hade helst delat med mig av hela The Resistance - Muse senaste album. Det går ju inte - ni får nöja er med detta och det jag la ut igår, kan bara hoppas att ni lockas, och faktiskt lyssnar in er. Här på Norgård är det iallafall Muse så det skakar i väggarna. Omskakad behöver jag ju bli, iallafall tycker en älskad syster som ringt mig många gånger idag, och avslutar sista samtalet med en utskällning. Tar åt mig, och ska jobba på dina råd sis!
Varje gång människor står inför ett val, så väljer vi det som uppfattas vara det bästa för oss. Därför står jag ju där jag står. Men ibland finns en önskan om att valen hade föregåtts av mer reflektion. Det som omöjligen kan hända när valen görs, kan onekligen alltid hända. Vad är skillnaden på den riktiga livskrisen och dystymi? Det märkliga är att om allt kan gå åt helvete och alla valen varit fel, då måste det sannolikt kunna slumpa sig så att valen också kan gå bra? Den ständiga kampen mellan svart och vitt. Eller kan det helt enkelt vara så i ett förhållande att den ena parten gör alla bra val, och den andre alla dåliga?
Går det att vända och vrida på allt innan, så att inte reflektionen efteråt alltid visar att man valt fel. Men jag minns ju, vilka som försökt få mig att vända på myntet, jag t.ex vet vilka som sa åt mig att jag borde lämnat huset och inte stannat här själv. Men jag lyssnade inte! Det enda som höll mig i upprätt läge var de fyra väggarna i mitt hem. Nu vet jag mitt hem inte består av fyra väggar, utan måste skapa ett hem av den plats jag befinner mig på, precis som det gjort tidigare i livet, och att fyra väggar blivit väldigt begränsande. Även om jag är nöjd med beslutet att ge mig av, så är det svårt att se hur energin till detta gigantiska projekt ska räcka. Under tiden som kroppen ska få arbeta med snön idag, måste tanken väckas. Eller så är det som någon av vännerna tycker, att jag inte borde tänka alls så mycket. Ibland hade det varit skönt att inte tänka, jobba, fixa mat, titta på tv, sova, byta ut gamla relationer mot nya när man tröttnat, och så låta det gå runt så. Kanske är det lösningen på hur man finner harmoni och lycka, vad vet väl jag.
Jag inser ju att de finns de personer som tycker att jag har varit insnöad allt för länge. Bjuder på den, för vet att det finns en viss sanning. Men i praktiken är jag och barnen det nu. Har bestämt mig för att ge vika för vädret och snön, stannar hemma i morgon. Visst - det kanske kunde gå, om det slutar snö och blåsa nu, om tre olika vägar hinner plogas av tre olika plogbilar och om jag går ut och skottar snö i någon timme eller så, då kanske jag kommer till Trollhättan i morgon. Jag var ärligt talat glad över att ta mig från jobbet till julavslutningarna i barnens klasser, och sedan hem. Totalt fullpumpad av adrenalin rullade bil ner på gårdsplanen. Bestämmer mig för snön har en mening. Studierna får jag komplettera senare, det ska nog gå, har hittills aldrig kuggat en tenta, och det vore ju snöpligt om det nu skulle gå åt skogen. Den äldsta anser sig vara tvungen att åka till skolan. Kuvertet med betyg hägrar och jag har inte något att säga till om när det gäller det, men hon får snällt pulsa genom snön till skolbussen. För min lilla och lätta astra rullar ingenstans innan vägarna är fina igen. Det var inte ett år sedan jag körde av vägen på väg hem och kunde skratta mig lycklig att klara mig med både med livet i behåll och bara plåtskador på bilen.
Har med en hel del stöd från syster lyckats med logestik kring barn denna veckan, samt en snäll arbetskamrat som bytte arbetstur med mig. Har en massa andra saker. Skrattat, gråtit, fått vatten i köket, haft en huvudvärk, stressat, har ännu en gång funderat över vad som är verkligt viktigt i mitt liv. Har haft flera personer som sagt snälla saker till mig, och åter ganska obehagliga sanningar - men ibland behöver jag faktiskt påminnas för att puttas upp på vägen igen mot kontroll över mitt liv. Men trött! Så trött! Snön är här, jag får vila en dag med barnen. De nästkommande veckorna kommer jag bara få se dem i korta mellanspel mellan mina arbetspass. De får ett riktigt lov, och det glädjer mig, men jag kommer som mamma att betala ett högt pris. Men det är väl så vi gör, för våra älskade barn. Fast det är klart, jag undrar när jullovet nalkas, om det verkligen var det smartaste sättet att förvalta upplästa betyg och högskoleprovet med alla poäng? Var det rätt att ge upp det gamla yrket. Valde jag verkligen rätt utbildning, för jag kunde verkligen välja - till skillnad från många. Men då var det rätt, jag visste inte att jag skulle bli ensam, och en dag ska det åter bli rätt. Bara att det finns en hel del saker på vägen som ordnas. Det gör jag, men kanke går det inte så fort.
I hela barnens liv har jag kunnat stå för överförande av värderingar. Kunnat välja vilken kultur som funnits runt dem. Tankar om liv, om miljö, tankar om hur man är mot varandra, hur man uppför sig mot sig själv och andra. Vad som är vuxnas ansvar, barns ansvar. Vad som är bra att stoppa i en hungrig mage, vad som är bra att fylla en hungig själ med. Nu tappar jag kontrollen. Kanske är detta det värsta med att tvingas dela uppfostran i 50/50. Kanke var det tidigare så, att jag hade mer kontroll än hälften. En ojämlikhet i förhållandet och gentemot barnen. Troligen ger kulturkrocken när två träffas en gång i ungdomen från olika världar att den ena tar över. Sedan separation, och den som inte fått välja utan bara blivit fostrad in i en ny kultur, får chansen att återvända till det som egentligen är ens rätta miljö och kultur. Mitt i detta - har man barn tillsammans, som man båda tycker att man vill deras bästa. Innehållet har ibland milsvidd skillnad. Mitt i detta blir jag naturligtvis förvirrad, men också ledsen. Det var kanske inte så bra att styra över resan, kanske hade en passargerarplats redan tidigare gjort att man insett att det egentligen var en omöjlig kulturkrock. Hoppas bara att i fortsättningen få lov att vara stark nog att barnen ser mina val och värderingar som något bra, och att de i detta orkar. Men jag har som mamma tappat kontrollen.
Vad händer i livet, idag, i morgon och i framtiden, vet inte. Ibland väldigt förankrad i verkligheten, ibland drömmar om något annat. Kanske kommer just bloggen en vacker dag visa på hur resan gick.
Försöker i allafall ankra tanken att kärlek finns överallt även om den inte syns i ord och handling.
Blir mycket glad över små visitkort i form av kommentarer.
Inlägg
